Det är det här med att hantera sig själv och rummet omkring dig. Kanske inte en alltför svår uppgift i vanliga fall. Men just nu, den här hösten är det väldigt svårt.
Märker hur kort stubin jag har, går från glad till ledsen på två röda. Finns liksom inget mellanting. Jag bara dyker, rakt av.
Ett exempel är att jag igår tänkte göra äpplemos av delar av våra äpplen vi fått från trädgården. Slutade med att jag hällde ut allt, packade ner hushållsassistenten och lastade diskmaskinen med delarna som skulle rengöras efter mitt krig med äpplena.
Det blev inget äppelmos och jag känner fortfarande att äpplena kan fara och flyga lång väg.
Ett exempel på min ork, mitt humör och min livsvilja just nu. Det är lite så att det var mer än Josefine som dog den 17 juli, utan även delar av mig, min glädje och livsvilja och känslan av att vara bortglömd av tex vården.
Jag blev inte ens sjukskriven efter förlossningen utan fick skicka in papper till försäkringskassan om tio sorgedagar och tillfällig föräldrapenning. Nåväl tänkte jag, då hör jag av mig till specialistmödravården när de dagarna tagit slut för sjukskrivning. Jag fattade ju redan då att jag inte skulle vara i form att ens våga tänka på jobb vid den tidpunkten.
Som vanligt när det gäller pappersinskickade dokument så tog det typ tusen år innan alla rutor var ifyllda och mina ansökningar äntligen var rätt, makens motsvarande var det av någon outgrundlig anledning inte några problem med. Kanske för att han bara blev halvtidssjukskriven av vår läkare på mödravården och inte på heltid.
Varför kan man inte sköta även sådana här grejer via datorn? Allt annat skall ju göras elektroniskt. Kändes bara som ett hån att jag var tvungen att hålla på att slita med det där när jag egentligen inte orkade och all min energi då som idag går åt till att vara mamma åt vår son. Mer räcker jag inte till för.
Får inte tag på mödravården på sjukhuset utan vänder mig till primärvården och får träffa en stressad och ointresserad stafettläkare som inte förstod vad jag sa. Jag vet att det kan tolkas som fel av mig att notera läkarens språkkunskaper i Svenska, MEN jag ifrågasätter inte hennes kompetens som läkare i första hand utan att hon pratade så pass dålig svenska så att hon inte förstod vad jag sa. Jag var tex tvungen att skriva upp namnet på hjärnskadan vår dotter avlidit av tre veckor tidigare.
Under besökets gång kände jag hur jag kröp mer och mer tillbaka in i stolsryggen och svarade mer och mer knapphändigt på frågorna. Kände mig totalt förvirrad över att jag var tvungen att gråtandes (tillslut kunde jag inte behärska mig) förklara varför jag mådde dåligt.
Läkaren sjukskrev mig i två veckor och skriver på intyget som skulle vidare till försäkringskassan att "patienten gråter"
Känslan av förnedring växte ytterligare när jag på min begäran om att jag nog behövde en remiss till psykologen fick svar att det skulle ta så lång tid så, bästa vore om jag ringde själv till psykologen på vårdcentralen. Och då var det inte samma psykolog som jag gått i terapi hos tidigare utan en ny person.
Jag insisterade på att jag inte skulle orka hålla reda på att ringa själv utan ville att hon skulle skicka en remiss, vilket hon motvilligt gick med på tillslut när jag lyckats förklara vad jag menade.
Nu kanske jag låter som en gnällig unge som inte får som hon vill. Men min situation är verkligen mardrömslik just nu.
2014 dog vårt första barn i min mage av plötslig spädbarnsdöd. Världen rasade totalt samman och jag och min man fick absolut det stöd och den hjälp vi behövde. Jag fick fint stöd från min arbetsgivare som stöttade mig även under följande månader då jag rasade ihop på jobbet av ångestattacker mm.
Sen föddes vår son, frisk och pigg, ett och ett halvt år senare. Dock genom ett urakut kejsarsnitt där både han och jag höll på att stryka med.
Så blev jag gravid igen ett och ett halv år efter sonens födelse. En graviditet som från början var skakig och osäker med blödningar, högt blodtryck. Jag blev tidigt sjukskriven i graviditeten av dessa komplikationer.
Så började en berg och dal bane tillvaro där läkarna snabbt såg att bebisen (en flicka) hade stora problem. Först misstänkte läkaren kromosomstörning 18 dvs en grav utvecklingsskada som skulle leda till hennes död, om inte i magen utan under förlossningen alternativt strax efter födseln. Eftersom jag hade haft blödningar så ville han inte göra ett fostervattenprov utan beordrade ett NIPT test. En odling av mitt blod för att se barnets DNA och via det kunna säkerställa till 99,99% säkerhet en eventuell kromosomstörning.
Provet kom tillbaka med svaret att barnet var friskt, ingen kromosomstörning (kom ihåg 99,99%) så vi blev väldigt lättade. Sen såg läkaren att hon ialla fall verkade ha ett litet hjärtfel och vi skickades till barnhjärtspecialist i Uppsala för undersökning, dvs ultraljud av hennes lilla hjärta.
Där kunde de se ett hjärtfel som nödvändigtvis inte var dödligt och som hon skulle kunna leva med. Vi fick även komma tillbaka ett par veckor senare då flickan vuxit i magen och då säg hjärtat mycket bättre ut.
I graviditetsvecka 32 ville vår läkare här hemma ha en diagnos på den lilla och beslutade om ett fostervattenprov i alla fall. Missfallsrisken som är stor i början skulle egentligen bara leda till en eventuell prematur födsel och inte vara farlig. Så han fick ta det där provet och nu kom svaret smärtsamt fort.
Min barnmorska ringde mig redan efter ett par dagar och ville att jag skulle komma in till sjukhuset typ nu (Min man jobbar redan där och var på väg hem till mig för att hämta upp mig, välsigne hans chef som hade bil och som skjutsade)
Babyn hade trisonomi 18 i alla fall. Det första blodprovet hade varit fel (Någon hade klantat sig på Karolinska i Solna) och nu skulle vår lilla Josefine dö, i princip när som helst vad jag förstod det som.
Orkar inte gå inte på detaljer men vi kom överens med sjukhuset att starta förlossningen två veckor senare och efter en 24timmars förlossning så dock vår lilla Josefine minuterna innan hon kom ut.
Det här blev jag sjukskriven på två veckor av en läkare som jag befarade inte förstod vad det handlade om. Jag mår inte bättre av att det är vårt andra barn som dött under liknande omständigheter. Jag mår knappast bättre. Dessutom blev jag under den här tiden arbetslös. Jag hade varit så dum så jag bytt arbetsgivare under året i hopp om att få jobba närmare hemmet. Det hade jag ju inte mycket för inser jag nu.
Nu förväntas jag skriva in mig på arbetsförmedlingen på måndag. Men vem vill anställa en lärare som mår så dåligt?
Mörkt inlägg men jag kämpar på.
Kram till dig som läser
